Robert Högfeldt föddes i Holland av svenska föräldrar 1894. Fem år senare flyttade familjen till Düsseldorf, där Högfeldt som tonåring tillbringade tre år vid Konsthantverksskolan. Kontakterna med den gamla och nya tyska konsten gav bestående intryck på den unge mannen, och under denna tid tillkom de första humoristiska teckningarna. 

Som 19-åring kom Högfeldt till Sverige och Konstakademien i Stockholm, där han stannade till 1917. Efter första världskrigets slut följde sedan flera långvariga resor, under vilka han blev bekant med de italienska och franska mästarna. Men det var alltjämt tyskarna och holländarna som hade mest att ge honom, i synnerhet Breughel, Menzel, Busch, Spitzweg och Moritz von Schwindt. Av den anledningen blev det också – föga förvånande – den tyska konstpubliken som snabbast slöt honom i sin famn. I Sverige däremot såg man honom länge som sagoillustratör snarare än som konstnär. Till det bidrog han i viss utsträckning själv, då han på 1920-talet illustrerade många klassiska sagor, såsom Gullivers resor, Alice i Underlandet och Baron von Münchhausens äventyr. Först 1937, då P. A. Norstedts Förlag gav ut En Högfeldtbok med 36 färgreproduktioner av Högfeldt och text av konstprofessorn Henric Cornell, började synen på Högfeldts konstnärskap att förskjutas, för att med tiden också vinna mark i Frankrike, England och USA.

När samma förlag 1943 gav ut En ny Högfeldtbok bidrog konstnären personligen med texten, som han kallade ”Självbetraktelse”. Av den framgår att Robert Högfeldts främsta drivkraft var att roa betraktaren, samtidigt som han roade sig själv. Hans människosyn var allt annat än enfaldig, men de flesta av hans bilder präglas ändå av en omisskännligt naiv charm. De förmedlar en sorts intuitiv uppfattning om världen, som kan få även den mest härdade betraktare att omedvetet dra på munnen.

Susanna i badet bygger på samma gammaltestamentliga berättelse som Susanna och gubbarna. Den sedelärande historien handlar i grunden om rättvisa. Två äldre män tjuvkikade på en kvinna medan hon tvättade sig. När hon avvisade deras närmanden försökte de hämnas på henne genom att anklaga henne för äktenskapsbrott, men blev till slut själva straffade för mened efter att de lämnat motstridiga uppgifter när de förhördes var för sig. Det obehagliga ämnet har ofta behandlats i konsten, oftast med en tydlig sensmoral. Men Robert Högfeldt går som vanligt mot strömmen. Han tar humorn till hjälp för att avväpna de obehagliga gubbarna. Här tydliggör han deras löjliga enfald där de tandlöst gapskrattande bligar dumt på den rundhyllta skönheten. (CEÖ)